|
|
|
"EN ARMSTRONG I SVART"
En Armstrong i svart Bruno
K. Öijer – Svart Som Silver Artikelförfattare: Tim Sterner
På vardera sida av scenen står levande ljus i vinflaskor. I mitten sträcker sig mikrofonstativet otåligt mot taket; väntandes på att omfamnas av sin mästares händer. Längre bak kan man skymta ett litet bord, insvept i en svart duk. Ovanpå vilar ett glas vatten, en gammal skrivbordslampa och papper som torde vara fyllda av skisser till ett av dödens tal. Ur högtalarna ebbar toner som för tankarna till en rökig källarlokal i 60-talets New York. Johnny Cash avlöser Bob Dylan, alltmedan väggarna dryper av dekadens. Det smyger en tyst förväntan genom raderna av stolar, som en rysning längs en ryggrad. Plötsligt tonas takbelysningen ned, och de dansande lågorna på scenens flanker tycks bli mer koncentrerade; som soldater i en skyttegrav gör de sig redo för vad som komma skall. Sedan ekar hans namn. Salens interiör, med alla besökare inräknade, håller andan.
Med bestämda steg marscherar han fram till mikrofonen, låter sina stora silverringar slå emot stativets strupe med ett klingande ljud. Han ser sig vilset omkring som för att få klartecken ifrån någon. Hans läppar rör sig utan att tala, och det står plötsligt klart att det är sina ord han väntar på. Man kan nästan se dem rusa genom ådrorna under hans bleka hud, medan applåderna dör ut. När tystnaden åter har lagt sin lugnande hand över lokalen vågar de sig äntligen fram. Först prövande, därefter med ett större mod. Det har gått sju år sedan Bruno K. Öijer släppte diktsamlingen "Dimman Av Allt", som avslutade den trilogi som inleddes med "Medan Giftet Verkar" 1990 och fortsatte via "Det Förlorade Ordet" 1995. Trots att det gick sex år mellan den andra och tredje delen så har väntan känts mer outhärdlig vad gäller glappet som skiljer "Dimman Av Allt" från den nyligen lanserade samlingen "Svart Som Silver". Det skulle kunna bero på att han för varje bok har blivit alltmer folklig, och konkret i sitt uttryck. Han har vinkat av den kryptiske avantgardisten vid tåget och övergått till att skriva dikter till massan. Att han tidigare i sin karriär har skrivit kryptiskt och svårbegripligt är förmodligen något han personligen inte skulle hålla med om, men det ligger ju trots allt i betraktarens öga.
När man läser de dikter han har skrivit sedan 90-talet så kan man lätt anta att han har sålt den aggressivitet och samhällskritik som dominerade början av hans karriär, men det är ett helt falskt antagande. Kampen och ilskan lever kvar i allra högsta grad, men har fått lämna mer plats åt det personliga. Med Trilogin lyckades han skapa en balans mellan det yttre och det inre. Kanske är det därför de flesta dikter han framför under denna blåsiga måndagskväll, som utgör starten för den nya turnén, är hämtade från just Trilogin och den nya samlingen "Svart Som Silver".
Öijer har på egen hand valt ut de orter som ska få besök av honom under höstens turné, och det har diskuterats ganska friskt i de värmländska medierna varför startskottet går i just Karlstad. Anledningen skulle kunna vara att hans debutsamling "Sång För Anarkismen" trycktes av Poesiförlaget år 1973, som vid detta tillfälle huserade i en liten lägenhet på området Herrhagen i Karlstad. Hans återvändande till Karlstad måndagen den 20 oktober 2008 kan därför ses som ett sätt att fullända cirkeln och knyta ihop den säck som utgörs av hans 35-åriga karriär.
Under kvällen bjuder han, förutom dikter, på berättelser ur sitt häpnadsväckande liv. Han förklarar bland annat att det här med FRA-lagen inte borde komma som en nyhet för oss eftersom vi har varit övervakade hela våra liv. Han drar även en parallell till sin tid som skribent för stenciltidskriften "Guru Papers" under början av 70-talet då han hade SÄPO efter sig:
Det vilar en väldigt varm och lättsam känsla över Öijers nya samling, och det märks att han är väl medveten om det. Hans uppläsning av de äldre dikterna följer en tydlig rytm och påvisar det faktum att han är inspirerad av Dylan, medan de nya snarare är renodlade berättelser. Ibland är det till och med svårt att avgöra huruvida det är en dikt från den nya samlingen man hör, eller bara ordinärt mellansnack. Även om Öijer i grunden är en allvarsam individ så lyckas han locka fram flera skratt med sin underfundiga symbolik och svarta humor. Ett exempel är dikten "Så Få" i vilken han talar om hur få offentliga personer det faktiskt finns kvar att respektera, och bemöter de "självgoda uppsvällda/hjärndöda individer" som dominerar rampljuset i dag med ett citat ur Sam Pekinpahs klassiska westernfilm "The Wild Bunch" som lyder: "if they move, kill ’em!".
Vid sidan av denna kaxighet finns det en komisk mjukhet som finns representerad i dikten "Här Utanför" som bland annat talar om att det ibland är omöjligt att se vilka två grässtrån som just har gift sig och vilka som bara har kommit för att delta i festen efteråt. Vid ett annat tillfälle säger han eftertänksamt att han inte vet en författare värd namnet som inte någon gång har skrivit en dikt till sin katt, för att därefter läsa en dikt till sin egen katts ära.
Bruno
K. Öijer är poesins Armstrong; han satte ned flaggan och
gjorde poesin till sin egen. Han har sparkat in dörren som
skiljer poesin från musiken, och upptäckt okända kontinenter
inom det svenska språket. Jag känner inte till någon annan
poet som kan framföra ett 50-tal dikter under två timmars tid
utan att tappa bort sin publiks intresse någonstans på vägen.
Efter att ha äntrat scenen tre gånger upplyser han publiken om
att det nu räcker för den här gången och läser sedan sin
allra sista dikt för kvällen; "Aldrig" som även
avslutar den nya samlingen. Det är egentligen den enda dikt som
kan avsluta den här kvällen. Dess sista rader tillägnas alla
kritiker som placerar honom på en piedestal;
Tim Sterner
|
