Söndag den 21 december 2008 talade Bruno K. Öijer från Södra Teaterns scen om Giljotin. I slutet av föreställningens första akt, innan framförandet av "Lät Dom Ligga", som ingår i diktsamlingen, sa han:

"[Giljotin är] en bok som ligger mig varmt om hjärtat... När den kom ut fick den knappt en enda recension, förutom en mycket klassisk, i en av våra kvällstidningar. Den löd: 'Hur kan man ge ut en bok som heter Giljotin, när den avskaffades i Frankrike år 1824?' [Publiken skrattar] Jag hoppas nivån på våra litteraturkritiker har höjts sen dess... Sen en annan sak... Giljotinen avskaffades inte i Frankrike förrän långt in på 60-talet. Men såna kunskaper kan man ju inte kräva av de här skitstövlarna! [Jubel och skratt från publiken] Tack allihopa!!"

För skojs skull försökte jag hitta denna recension, som Öijer syftar på, bland det Öijer-material som den vänlige Michael Godhe skickade till mig tidigare i år. Ett antal Giljotin-recensioner fick jag då, men inte ovannämnda. Det stämmer alltså inte riktigt det som Öijer säger, att diktsamlingen knappt recenserades, men det är sant att den fick relativt få recensioner. Giljotin gavs ut i november 1981, men en del recensioner publicerades inte förrän ett par månader senare. Generellt kan man säga att morgontidningarna, dagstidningarna, var betydligt mer positiva till diktsamlingen än kvällstidningarna. Ett axplock:

I Östersundsposten den 2 februari 1982 skrev Peter Lucas Erixon att han "hyser den största respekt" och även "sympati" för både Öijers person och lyrik.

Gefle Dagblads recensent Niels Hebert såg (den 2 november 1981) en "styrka" i de 134 kortdikterna (Confetti-dikterna), Hebert kände att Öijer kanske "är på rätt väg och det är en väg som kan leda till ett riktigt genombrott".

"Bruno K. Öijer surfar framgångsrikt på den poetiska ytspänningen, står någon gång på huvudet men kommer snabbt upp igen" skrev Peter Curman i Stockholmstidningen den 25 januari 1982. Öijer är "skicklig", skrev Curman, och är allmänt positiv i sitt omdöme.

Sven Christer Swahn skrev i Sydsvenska Dagbladet den 19 januari 1982 att "Det finns så mycket spännande spänningar i Öijers nya samling att man redan väntar på en fortsättning [...]".

Per Svensson skrev i Kvällsposten den 12 januari 1982 att Öijers "aktier på den litterära börsen har rasat katastrofalt. Hade Öijer varit idrottsman i stället för poet skulle tidningarna för längesedan ha drämt till med rubriken "Är du slut nu Bruno?" Svensson ansåg vidare att en av Öijers största svagheter alltid varit hans "monumentala brist på självkritik och hans uppenbara oförmåga att sovra bland ordmassorna". Per Svensson uppmanade avslutningsvis Öijer att "använda radergummit lite flitigare".

Expressen och Magnus Ringgren var allmänt sarkastisk i tonen och ironiserade över Öijers yttre person; recensionen (publicerad den 17 november 1981) är bara 10 rader lång.

Staffan Stolpe recenserade Giljotin i Arbetet den 7 november 1981 och erkände att hans känslor "pendlar mellan avsky och beundran". Stolpe ansåg att Öijer "gång på gång visar vilken målerisk och musikalisk diktare han är".

Dagens Nyheters recension, skriven av Ole Hessler den 15 november 1981, kan sammanfattas med stycket: "Det är lätt att invända mot det pubertala och dekadenta hos Bruno K. Öijers dikter, men han äger rika språkliga resurser och ett ovanligt personligt bildspråk."