Bruno K. Öijer har allt oftare på senare tid uttalat sig om planetens kritiska tillstånd, med fokus på själva naturen. Öijer har naturligtvis alltid talat om att vi lever i "det sjuka öde landet", men från och med Det Förlorade Ordet (1995), ungefär, läggs fokus mer på naturen, moder jord, alltså inte bara på samhällslivets misär. Öijer värnar träden, skogen, miljön, på ett allt tydligare sätt, i böcker och intervjuer från mitten av 90-talet och framåt. Han pekar på den "rovdrift och våldtäkt av vår jord" som härjar.

I Det Förlorade Ordet kommer detta budskap främst till uttryck i "En Gång Blommade Trädet". I de fyra monologer som framförs i Från En Demons Båge (1997) talas det om att "det här våldsfixerade kalhygget som vi skapat täcker stora delar av jordens yta...".

Öijer säger här vidare att: "Genom all rovdrift, genom all våldtäkt på naturen, har vi samtidigt skändat vårt ursprung, brutit sönder vår egen inre jord. Vi är fyllda av vårt eget utlagda gift, fyllda av ett sorts surt regn...".

Kanske som ett led i ett återuppväcka vårt ursprung, återupprätta kontakten med naturen, väljer Öijer på senare tid att framträda tillsammans med djur - dels i Wahlström & Widstrands nya höstkatalog (där tillsammans med en målad varg), dels i de inledande raderna i Dimman Av Allt (2001), med "den stora svarta fågeln" som sitter på hans axel. Och i boken Författarmiljöer i Stockholm (2002) fotograferas Öijer tillsammans med sin katt Måntuss av Ulla Montan. (Länk här.) Ytterligare en bild från den foto-sessionen finns i Per Bäckströms avhandling om Öijers poesi, Aska, Tomhet & Eld. Fotografiet scannat från boken:

Och så minns man Öijers svar till reportern Kristina Lindström i en intervju för tidningen ETC 1981. Lindström säger till Öijer att jakt brukar vara populärt hos hårdkokta författare: "Det kanske vore nåt?"

Öijer: "Nej, fy fan."

Artikelförfattare: Per Erik Wesslén