GLAD & LYCKLIG ÖIJER?

"Jag blev poet på grund av min dödsskräck. Samhället är uppbyggt  på den här skräcken. Löser vi den kan allt bli möjligt." 

Det sa Bruno K. Öijer i en intervju i Dagens Nyheter, 1984. I Dimman Av Allt, 2001, verkar det som att dödsskräcken är besegrad. I en av slutdikterna i Dimman Av Allt, den som inleds:  "jag återvänder / till min mammas grav", delar diktjaget den dödas närvaro, är i symbios med henne:

en lång stund
står vi tysta och ser
in i varandra

I myterna anspelas det ofta på mänsklighetens dödsskräck. Ett välkänt exempel är myten om Orfeus och Eurydike: Orfeus får inte vända sig om och se på sin döda hustru, som han försöker återföra från dödsriket. Om han vänder sig om och ser på henne är hon förlorad för alltid, till dödsriket. Myten säger oss att det är direkt livsfarligt att se den döda i ögonen. 

Men i Dimman Av Allt når vi bortom skräcken; det är något vänligt över döden och de döda. Det gäller t.ex. också i dikten "Inbjuden", där diktjaget, "trött på all falskhet", istället vänder sig "till dom döda / som ivrigt ställde fram sin mat / och ville få mej att äta och dricka".

Det är en utveckling som känns befriande, inte minst för poeten själv, verkar det som. Sverker Lenas skrev i sin recension av Öijers framträdande på Orionteatern i Stockholm, den 23 mars 2002, att det är "en gladare Bruno" än tidigare som nu framträder och läser sina nya dikter ur Dimman Av Allt: "Han skämtar med publiken i mellansnacket och lockar fram publikens skratt [...]" 

Även Pelle Andersson, i Aftonbladet, fokuserade på att Bruno K. Öijer under detta framträdande log och verkade gladare än vanligt. Per Bäckström avslutar sin stora doktorsavhandling om Öijers författarskap med orden: "Man måste tänka sig Öijer lycklig."

Man kan göra en jämförelse med Mersault, i Camus Främlingen, som tänker där han sitter i fängelsecellen och väntar på sitt dödsstraff: 

"Så där nära döden måste mamma ha känt sig befriad från livets bojor och färdig att låta allting leva upp igen [...] Och jag, jag kände mig också färdig att låta allt leva upp på nytt. Liksom om denna stora vrede hade rensat ut det onda hos mig, öppnade jag nu inför denna natt, så full av stjärnor och tecken, för första gången mitt sinne för världens vänliga likgiltighet."

Artikelförfattare: Per Erik Wesslén