"MED HÖGT STÄLLDA KRAV"

"Med högt ställda krav". Göteborgsposten den 28 september, 2001. Artikelförfattare: MarieLouise Samuelsson.

– Jag belyser samma scen med tre olika kameror, tre olika vinklar. Dikterna i Dimman Av Allt har syskon i de andra två böckerna.

Bruno K. Öijer talar om sin trilogi, som 1990 inleddes med Medan Giftet Verkar följd av Det Förlorade Ordet 1995 och som nu alltså avslutas med Dimman Av Allt.

Det är adekvat att han talar om syskondikter, som läsare kan jag i Dimman Av Allt hitta vad som i min tolkning är storasyskon till barnet i Det Förlorade Ordet. Mognare barn, mer försonade med tillvarons pris.

Det handlar ofta dikt som förmedlar en unik solidaritet med barnets perspektiv, med den som ligger vaken i sin säng, som i mörkrets och tystnadens magi hittar lampfoten till månen, men också med barnet som vaknar och är ensamt och rädd, barnet som kompenserar övergivenheten med omnipotens.

– Dimman Av Allt är en oerhört grym bok, den når längre, når fram.

Han är nöjd med det avklarnade språket, det ingår i det poetiska uppdraget.

– Nu är jag nöjd med att ha levt upp till mina egna höga krav. Inga skiljetecken, inga kommatecken, inget garnityr. I Medan Giftet Verkar finns det tyvärr några kommatecken, för rytmens skull, men jag kunde ha arbetat bort också dem. I Dimman Av Allt har jag tagit bort 80 färdiga dikter för att få fram den förtätade atmosfären.

– Jag har också skalat bort alla frestande vändningar som man tycker är geniala för stunden, men som tappar sin lyster på ett halvår. Jag har skalat bort det som okunniga människor kallar för poesi, säger han och nämner som alldeles särskilda hatobjekt dikter som "rabblar grekiska namn".

– Dikter som ropar titta vad kunnig jag är, jag är glad att du inte kände igen att det t.ex. handlar om Odens träd i dikten Hängd i Det Förlorade Ordet.

Intervjun gjord på hemlig ort

Hans poesi är tidlös, så fri från positionsbestämningar i form av ortsnamn, tidsmarkörer och så kallade varumärken, att det är omöjligt att säga att det här är dikter med utgivningsår 2001, de mest moderna orden är nog "drink" och "neon".

Ja, Bruno K. Öijer undviker positionsbestämningar, både i dikter och inför journalister. Lite på skämt, men mycket på allvar enas vi om att skriva att intervjun sker i en sydsvensk stad, för honom känns det för privat att kopplas samman med staden. Men självklart är det omöjligt att inte dikterna påverkas av det som hänt honom som person under ett arbete som pågått i över 10 år.

– Om jag i Medan Giftet Verkar skrev att jag har nyckeln till mysteriet skriver jag i Dimman Av Allt om vad nyckeln är gjord av.

– Det handlar om saker som gått förlorade, barndom, kvinnor, föräldrar. I Dimman Av Allt finns ju min mamma med på ett annat sätt, hon har blivit du, men det är viktigt att kunna skriva allmängiltigt om en mamma som dör och försvinner ur ens liv.

– Jag ser mina dikter som hällristningar, säger han vidare om tidlösheten och i anteckningsblocket skriver jag – av någon anledning – Samhällsristningar, det är inte någon entydig felskrivning.

Förra gången jag intervjuade Bruno K. Öijer talade han om poetens civilisationskritiska uppdrag, ett uppdrag som han formulerade som att "vara född vid planetens dödsbädd", han har knappat blivit mer optimistisk sedan den gången.

– Kan någon med öppna öron och ögon känna livsglädje?

Bruno K. Öijer förknippas med den på senare tid aktualiserade anarkismen, att det sker tror han har en så enkel förklaring som att hans första diktsamling hette Sång för anarkismen.

– För mig handlar det mer om en outsiderhållning än om anarkism, om att värna självkänsla och integritet. Men visst sympatiserar jag med anarkismen, för mig var det ofattbart att någon på 70-talet kunde hylla kommunismen och Stalin, idag är det också beklagligt att debattörer rör ihop anarkism och terrorism.

Han säger att han ofta börjar skriva dikter i ursinne över en vulgär offentlighet, för att han tycker att det får vara nog, att det är dags för en annan röst.

– Jag börjar ofta skriva i blint raseri, ja, jag skrev den på rent hat, säger han om sin dikt Ishjärtat, en text om Sverige.

Den har fått vara kvar, annars brukar de ursinniga dikterna tillhöra det som rensas bort. Hans ursinne handlar ofta om Sverige, om den västerländska kultur som han ser som ett "förnedringsspel".

– Människor säljer av sina själar, låter dem förvandlas till avfall. Det vackraste vi har i det här landet är de som inte syns, de som inte deltar i spelet.

Han deltar själv, men sällan och motvilligt, i någon slags offentlighet. Diktläsning är en annan sak, han räknar med att uppträda på sina favoritscener. Pusterviksteatern i Göteborg och Orionteatern i Stockholm.

– När du kommer ut med ett verk kan du ge ett antal intervjuer, jag tycker inte om att hela tiden säga nej. Samtidigt finns allt jag har att säga formulerat i dikterna. Får jag frågan vad jag vill förmedla tar jag det som en oförskämdhet, har jag alltså inte förmedlat något till den som intervjuar? En sjuåring kan förstå mina dikter.

Kanske inte minst en sjuåring. Det handlar inte om att hans dikter har ett naivt perspektiv, utan – som alltid när det gäller Bruno K. Öijer – om ett ovanligt allvar, ett perspektiv som precis som det lilla barnet är befriat från kompromisser och ironi. Det är en hållning som är lika ovanlig som djärv, även om den ironiska generationen är avsatt – under ironiska former förstås – är ironin en av tidsandans och mediekulturens motorer.

– Jag förstår mig inte på ironi, jag skulle inte vilja sitta till bords med lätt ironiska människor.

Det är inte helt givet för en författare eller konstnär att utan garderingar och taktisk självironi sätta sig själv på spel.

– Jag har alltid sett poesin som ett kall, där man har ansvar för varje steg man tar, ett ansvar som lagts på mina axlar som diktare i det här landet.

– Det måste göra ont att skriva, det handlar om att hålla såret öppet, men i den här boken handlar det också om en sorts försoning, om att låta det förflutna vara i fred.

Summering och sammanfattning ligger i luften, han tycker just här och nu att han kan peka ut trilogins bästa dikt.

– Det bästa jag har skrivit är Besökare ur Det Förlorade Ordet. Den samlingen är också mittpelaren, mittpelaren i en trilogi måste väga tyngst. Jag märkte när jag skrev den att Dimman Av Allt var beroende av de två tidigare böckerna. En avslutning får ju inte heller skrämma bort de andra.

Han är lycklig över att de avslutande dikterna fått en självklar andhämtning, som samlar och lägger ett lugn över alla tre titlarna.

– Nästa gång jag skriver kanske det blir på ett helt annat sätt och språk, men det är möjligt att jag aldrig mer kommer att skriva dikter. Den dagen jag måste, av ett inre tvång, skriver jag igen, men efter det här kan jag också tillåta mig att sluta helt.