"FÖR MIG ÄR ORDET MITT EGET BLOD"

Intervju i Sydsvenska Dagbladet, den 8 mars 1996: 

"För mig är ordet mitt eget blod". Artikelförfattare: Eva Redvall.

 
På en krog som heter Marilyn möter jag Bruno K Öijer. Poeten. Han bär grå ylleväst, men ingen slokhatt, och hans hår står som rödblond sockervadd kring hans magra ansikte. De allvarsamma rynkorna mellan hans ögonbryn verkar permanenta. Och det finns en sorts inbyggd otålighet i hans sätt att tala. Men ibland spricker han upp i ett torrt, hastigt skratt. T.ex. när jag delger honom en särskilt befängd textrad från ett av årets Melodifestivalbidrag.

- Låter som en klassiker, säger han muntert.

Bruno K Öijer är en omsusad poet, om vilken det görs specialarbeten i universiteten. I Lund skrivs just nu rentav en doktorsavhandling om hans diktning. Är det något som glädjer dig? Undrar jag försiktigt.

- Jodå… Det besvärliga är bara att många vill att man skall samarbeta, svarar han. Men jag är inte alls förvånad över att det skrivs en hel del om mig på universitet och skolor. Vem skulle det annars skrivas om? Det mesta som ges ut av poesi är ju fullständigt obegåvat och likgiltigt.

Öijers senaste diktsamling "Det Förlorade Ordet", som kom ut i höstas, är frukten av fyra års arbete. Nu känner han sig slutkörd och säger sig helst av allt vilja resa ut i rymden. Eller åtminstone Buenos Aires.
Men han åker till Malmö och Lund i stället. I kväll reciterar han sina egna dikter på Dansstationen (f d Fakiren), i morgon på Mejeriet.

Det är två tillfällen att ta vara på. Bruno K. Öijers föreställningar (han föredrar det ordet framför hatobjektet Diktafton) brukar vara starka upplevelser.

- Du är känd för att läsa expressivt.

- Ja, säger han. Jag frilägger mitt nakna hjärta inför publiken. En del har beskrivit det som en rockutlevelse. Det säger väl något om intensiteten.

- Det måste ta på krafterna.

- Ja, man går igenom en form av katharsis. Jag ser mina föreställningar som ett slags omfamning, ett handslag i mörkret som blir en tillfällig befrielse. Det är fråga om att skänka lindring till publiken.

- Mot sorgen?

- Min diktning går ut på att möjliggöra sorg. Men för mig är sorgen inte destruktiv och ångestfull, utan en läkande kraft i form av en ärrbildning som är nödvändig för vår överlevnad.  

- Somliga går i terapi för att skapa kontakt med sin sorg. Men det går kanske lika bra med lyrik?

- Äh, terapi... Jag har min egen inre följeslagare, som jag talar med. Skall du vara sann och äkta i ett verk, måste du in i din egen minnesjord och vårda och ta hand om det du hittar. Men de flesta stänger ju till sina vindskontor och källarvåningar. Sedan exploderar det bara.

Han är, som många av oss, oroad över våldet och aggressionerna i vårt samhälle. Men också över skrattet – vissa former av skratt. Han talar om de "grinande tandraderna" i televisionens trams- och pratshower som ett förnedringssymptom.

- Det finns en brist på själ, allvar och verklighet i vårt samhälle, säger han.

Bruno K. Öijer är född i Linköping, men inflyttad till Stockholm - "Jag kommer inte ihåg varför, men det måste ha berott på en kvinna av något slag". Nu ter han sig nästan mer stockholmsk är stockholmarna. Kanske är det idiomet. Dock ser han huvudstaden som en ankdamm, full av kotterier och giftormar.

- I Stockholm tror de att allt händer bara i Stockholm, säger han trött.

- Din egen karriär har beskrivit en intressant väg, påpekar jag. I början stämplades du av kultureliten som en posör. Så skrev Lars Gustafsson en understreckare i Svenska Dagbladet. Och sedan dröjde det inte länge förrän du var fullt comme-il-faut – ja, rent av hyllad.

-Posör? Att kalla mig posör är detsamma som att kalla Jesu död på korset för en pose, svarar han irriterat. Nej, det där vara bara kvalificerat skitsnack. Det var mina egna s.k. författarkolleger som drevs av avund mot mig för att jag skaffade mig en publik och nådde ut med min poesi. Jag representerade redan från början något äkta och sant - och det störde de här människorna. Jag satte helt enkelt fingret på deras egen otillräcklighet, och då blev de tvungna att slå tillbaka.

- Men nu har du fått fantastiska recensioner för "Det Förlorade Ordet". Och en stor läsekrets (närmare 4000 ex sålda på fem månader, vilket är exceptionellt bra för en modern diktsamling). Till sommaren kommer boken t. o. m. i pocket. Kan det bero på att din diktning har blivit öppnare och mer tillgänglig på senare år?

- Jo, det är ett väldigt enkelt och avklarnat språk i mina två senaste diktsamlingar. Tidigare var ju symbolspråket så förtätat, att jag i vissa fall var den enda som hade nyckeln. Det här är ett annat sätt att skriva poesi på. Jag vill krypa under huden på läsaren. Det skall inte gå att värja sig mot språket och bilderna.

- Du har kallats en ungdomens poet. I år fyller du 45. Kan du fortsätta att tala ungdomens språk, eller är det risk för att du snart blir medelålders?

- Jag kommer nog aldrig att växa upp på det viset – om man med växa upp menar att hamna i någon slags förstelnad och förljugenhet. Men förhoppningsvis tillägnar man sig någon sorts visdom med åren.

Samtalet flyter vidare medan vinet sjunker i våra glas och Marilyn Monroe sjunger "Diamonds Are A Girl's Best Friend" ur högtalarna i taket.

Vi kommer in på resor. Bruno K. Öijer tycker om att resa. Han gillar hotellivet och barerna; avskeden, som kan vara väl så betydelsefulla som mötena; möjligheterna till ensamhet och anonymitet. För hur mycket denne man än lämnar ut ur sitt hjärta i sina dikter, har han ett starkt behov av ett eget rum där ingen släpps in för hemma-hos-reportage. Och hur mycket han än tycks söka uppmärksamheten, säger han sig längta efter att bara kunna sitta ifred, utan att bli stirrad på eller krävd av.

- Finns det stunder när du vill glömma att du är poet?

- Varför skulle jag vilja glömma det?

- Tja, för att få vila kanske.

- Men någon vila på det planet finns inte. I så fall skulle poesin bara vara en roll, som du lägger av dig som en kostym. Det är skillnaden mellan mig och en skådespelare. Eller schlagersångare – att stå och sjunga en text som inte betyder ett skit. För mig är ordet mitt eget blod.