"BRUNO K. ÖIJER BJUDER PÅ ETT NAKET HJÄRTA"

Intervju i Göteborgsposten den 30 november, 1995. Artikelförfattare: Annika Frostell Birge.

Bruno K. Öijer är inte en poet som står och läser innantill. Han är estradör. Därför har han också repeterat i dagar inför sitt framträdanden på Pusterviksteatern i Göteborg, där han ska läsa dikter ur sin senaste samling Det Förlorade Ordet.

Det kan bli minnesvärda ögonblick, både för publiken och poeten, för dessa dikter är naknare, renare och smärtsammare än något han tidigare skrivit.

Jag når honom på telefon en vinterkväll dagen innan han ska resa, och vårt samtal kommer att handla om eviga teman: Kärlek och Förstörelse.

På ett plan kretsar poetens tal i Det Förlorade Ordet kring ett jag och ett du, en kärleksrelation mellan en man och en kvinna. Vi får följa förhållandet genom olika faser fram till ett uppbrott. Dikterna formar sig till en bearbetning av en svår personlig erfarenhet.

– Jag har tittat djupt i mig för att kunna skriva detta. Och jag blottlägger min sårbarhet. Det som är mest personligt är det som andra kan känna igen sig i. Jag har ställt mig helt naken. Det har gjort att de här dikterna har nått ut till människor. Det ska inte gå att värja sig mot språket.

Språket ska fungera som en spegel, där människorna kan se sig själva. De ska få tillbaka sitt eget ansikte. Kärleksrelationen kan liknas vid ett prisma, som poeten roterar för att visa dess olika facetter. Han lever sig in i jagets och duets barndom, han visar på händelser som deformerat och skadat dem. Båda är märkta av sitt förflutna. Och han skildrar mötet i närhet och värme. Men dessa mycket personliga och smärtsamma dikter kan på ett symboliskt plan också läsas som en gestaltning av människans, en vars, relation till jorden och sina egna livsbetingelser.

– Jag hämtar material ur vår gemensamma underjord. Mycket kommer från egna drömmar. Drömmar har ofta ett arketypiskt [arketyp = urbild] innehåll och griper tag i människor utan att de vet varför.

En dikt beskriver en mor som går in till sitt sovande barn. Hennes ångest och ensamhet läcker över i barnet och präglar dess livsupplevelse.

– Vi är alla formade av vår barndom, säger Bruno K. Öijer.

Det sociala förtrycket i familjen ger oss sår. De här känslorna tar vi med oss in i våra kärleksrelationer. Men under det personliga planet i dikterna ligger olika vegetationsmyter. Det blommande trädet, t.ex., har drag av Yggdrasil och schaman, vars frukter är stjärnorna och månen. Vegetationsmyterna spelar en stor roll i samlingen, de finns överallt. De här kunskaperna är ett arv som gått förlorat. Banden bakåt till visdomen är avklippta i vår tid. Flera dikter skildrar kärlekens början, och lyfter fram ljusa minnen av närhet.

– Dess underbara aspekter, ja. Men kärleken är också en täckmantel för den dunkla driften att riva ner och förgöra. I kärlek väcks en stark skräck för att bli övergiven. Och en skräck för närhet. Vi bär alla sår inom. Behovet av hämnd för det man utsatts för i familjen och i samhället kommer ut som hat mot vår partner.

Det övergripande temat är skövlingen av jorden. I samma grad som vi förstör vår planet, förstör vi också vår inre jord, menar Bruno K. Öijer.

– Även det löses ut som våld mot vår kärlekspartner. Vi lever i ett allas krig mot alla. I ett sönderfall, och i ett avsked. Kalhyggena utanför fönstren har flyttat in i oss. Men hämnd och hat är ingen utväg. Vi måste möjliggöra sorg. Sorg är en viktig känsla i dikterna. För mig är inte sorgen en depressiv kraft, inte alls, den är nödvändig för att vi ska kunna gå vidare.

I några dikter går du in i den andres barndom. Du ser henne som en skadad och vingklippt människa?

– Jaa. Det är viktigt att förstå vad som har hänt. Kanske behöver man inte nå fram till förlåtelse. Men man kan finna en förklaringsgrund.

De sista dikterna är fyllda av vemod och reflektion. Den svarta rymden slukar diktjaget. Det slutar i mörker? undrar jag.

– Det förlorade ordet är livselixiret, invänder Bruno K. Öijer. Det ska väckas till liv.

Det får mig att tänka på en dikt med ett svart omkullkastat lok. Blåsippor börjar växa under det och reser upp loket på spåret igen. Där finns hopp. Där finns liv. Jag undrar: – Dikterna har drag av återfödelse efter en smärtsam resa. På vägen har ditt språk förändrats och renats. Tidigare är det så fyllt av bilder att själva språket dolde dig. Här öppnar du dig. Språket gör dig synlig.

– Man kan säga att jag ger nycklarna. De här bilderna har funnits under hela tiden, men det var bara jag som kände till dem. Nu avslöjar jag bilderna gradvis.

Hur ser Bruno K. Öijer på sin roll som estradör?

– När jag debuterade ’73 var det inte många som läste som jag. De som framträdde läste innantill. Jag förändrade mycket av det. Jag vet inte allt vad de har kallat mig i media; dödsängel, anarkist, rockpoet, schaman.

Var är Bruno K. Öijer i relation till de här rollerna?

– En författare första plikt är ändå att vända ryggen åt andras åsikter om hans eller hennes verk, invänder Bruno K. Öijer. Jag har alltid hyllat utanförskapet! Jag är en ensamvarg! Jag vill inte bli något utslitet medieansikte. När det gäller mina uppläsningar så spelar jag inte teater. Jag är mig själv. Men däremot fungerar jag som en krok där journalister kan hänga upp sina egna vanföreställningar och projektioner.

– Är det du gör viktigt?

– Självklart. Det har jag alltid känt. Jag har ett kall. Kan jag förändra det allra minsta i människors sätt att se världen, så har jag gjort något stort.

– Det lidande blir ställföreträdande? Du går upp på scenen och visar dig?

– Ja, det gemensamma sår vi bär inom oss. Ur mötet slår det upp ett fyrverkeri av liv. Det krävs ett enormt mod att stå där ensam. Att framlägga sitt nakna hjärta.