SVART SOM SILVER - RECENSIONER

HELSINGBORGS DAGBLAD/Marie Pettersson:

"Man måste tänka sig Bruno K Öijer lycklig", skriver Per Bäckström i sin avhandling om poeten Bruno K Öijer. Författarens förra bok, "Dimman av Allt", slutar kanske inte lyckligt men åtminstone i en stor vila. Dimman har lagt sig över tiden, minnena, dikten – över allt, det är mjukt som bomull, och det hårda ljuset har tonat ner:

allt sov

allt som funnits sov

ditt ansikte sov

en kvist sov

sov i en vas

Här finns en vilja till försoning, eller åtminstone vapenvila. "Dimman av Allt" från 2001 fullbordade Öijers livsprojekt, den trilogi som startade 1990 med "Medan giftet verkar" och fortsatte med "Det förlorade ordet" 1995. Själv såg han det verkligen som ett avslut på diktargärningen. Tre vinklar av samma urscen och sedan var det bra. Tre böcker om förfall, den här tidens omutliga sätt att fräta sönder våra själar.

När jag såg Bruno K Öijer på Orionteatern (2002) kunde man höra en knappnål falla mellan dikterna. Han stod där, mässade på sin tillkonstlade performance-stil, det var ett sådant intensivt allvar att det närsomhelst riskerade att förvandlas till sin motsats. Men det gjorde aldrig det. Efteråt var jag tagen, skakad, sorgsen också för att det inte skulle komma någon mer diktsamling.

Nu är det sju år sedan "Dimman av Allt" kom, och det blev alltså en uppföljare. Svart som silver anknyter på många sätt till de föregående böckerna och har gjort trilogin till en tetralogi. Det är samma format, samma typsnitt och konstnären Maya Eizin Öijers suggestiva svartgrå målning på omslaget.

Också bilderna känns hemtama, det här metafortunga språket som fått sin motpol i den strama, enkla formen, inga skiljetecken, inget experiment. Hela boken andas Trilogin. Diktjaget drar runt på samhällets bakgårdar, dricker gin och samtalar med döden. Han är ett barn som ser tomheten i de vuxnas ögon, han umgås med Keats och Shelley och utvärderar sitt liv, sin tillvaro, sin betydelse: "vad har jag inombords / som är värt att bevaras till eftervärlden". Han ser tecken på förfallet överallt: mord, strid, utbrott, okända sjukdomar. Samlingens mest pessimistiska dikt, "Så få", är en drapa över vår tids ytlighetskult, här råder "en digerdöd av skvaller / och fånigt trams", diktjaget är omgiven av "uppsvällda / hjärndöda individer / som förnedrar sig själva". Istället hyllas de anonyma och blygsamma:

det vackraste och mest värdefulla vi har

är dom som aldrig syns

aldrig hörs

verkar som om resten står i rampljuset

och hoppar rep tomma och meningslösa

Tågen, husen, blåklockorna, den som kan sin Öijer går inte vilse i den stora svarta ensamhet som så ofta breder ut sig över sidor där diktjaget "bryter arm med mörkret" eller ropar ut sitt namn i "den väldiga tystnaden". Stengolven, regnen, barerna som strålar av "alkohol, kaffe och cigaretter". Drömmen har som alltid en stor betydelse, och i en av nyckeldikterna drömmer diktjaget att han ringer upp sig själv som barn. Modern lämnar över luren, men pojken som en gång var han vägrar att kommunicera:

jag måste ha avbrutit honom i leken

han verkade både upptagen och ointresserad

…

inget jag försökte berätta eller förklara

kunde hålla honom kvar

Barnets utsatthet men också dess oförstörda förmåga är ett av grundstråken i "Svart som silver" och också det tar sin början i trilogins första bok där den symboltunga svarta barnvagn som barnet körs i anger tonen.

Stämningen är thrillerartad, i dikten "Omgiven" ljuder huset av mystiska klaganden och i en annan, titellös dikt far diktjaget själv fram över hustaken, jagad av människorna och mörkret. Glödlampor tänds och släcks, färgsättningen pendlar mellan ljusblått, svart och silver, allt är ett stort allvar.

Det är svårt att inte gilla "Svart som silver". Den här brinnande ilskan över sakernas tillstånd, jag känner att jag behöver den, och kanske är det just för att han tillfredsställer vårt behov av allvar som Bruno K Öijer är så populär? För att han verkligen verkar mena det han skriver. Ändå kan jag sakna den där lamslående svärtan i dikter som "Skisser till ett av dödens tal" ur "Medan giftet verkar" eller den sköra undergångsstämningen i "Allt låg samlat" ur "Det förlorade ordet".

Men det finns andra stråk i boken. De handlar om försoning och kärlek. Tvåsamheten tar större plats än vanligt, vanligheten får också rum – den serena stämningen från "Dimman av Allt" är utbytt mot en som tillåter referenser till filmer, städer och leksaker. Och kan man inte till och med skymta en lätt självironi? Åtminstone i slutdikten där de olika roller som Bruno K Öijer fått anta i människors medvetanden ställs mot varandra. Än är han en liten pojke som "byggde ett korthus av regn", än en schaman eller bara en gammal man som går "uppklädd i skogen i svart kostym". Vissa ger honom jesusstatus, andra avfärdar honom som en opålitlig pundare. Bruno K Öijer själv är naturligtvis inte oskyldig till mytbildningen, med i bilden finns till exempel den legendariska scenen där han växlar in sitt bonnierstipendium till enkronor och delar ut dem på t-banan i Stockholm. Sista ordet ges åt en tonårsflicka som tolkar hela hans diktargärning i kärlekens ljus:

han har bara skrivit en enda dikt

och den handlar om förlorad kärlek

Tänker jag mig Bruno K Öijer lycklig? Jo, det gör jag nog, lycklig som ett tåg som "lyfter från rälsen / och närmar sig himlen", som en som medvetet stannat kvar i skuggan, i det mörker som glimmar som guld. Och redan i samlingens första dikt finns faktiskt lyckan, som en känsla av lugn som sakta kryper sig inpå diktjaget. Det är en särskild öijersk lycka som stammar ur vissheten om den egna självständigheten.

ni kan fortsätta

ni kan fortsätta att bygga er tron

han kommer aldrig att sitta där

aldrig

Så talar den som på en gång lyckas med bedriften att vara cynisk, poetisk och folkkär.

***

KULTURNYTT (SR:s P1)/Marie Lundström:

Jag har unnat mig en Bruno-höst. Skaffade manuskriptet i god tid, har läst några dikter varje kväll innan jag somnat, låtit de följa med in i drömmarna. Det är ju ändå till dem han talar. Bruno K. Öijer är rebellen som egentligen inte vänder sig till oss, en medelklass som kompromissat sig fram till en beroendeframkallande månadslön - det är ju oss han föraktar! Ändå är vi hans varmaste publik. Varför? Han får oss att titta in i hjärtat på oss själva, det är som om vi alla hade en Bruno K. i vårt bröst, en som talar till den som vi vill tro fortfarande är vårt jag: En fri egensinnig individ, en vuxen med hela sinnligheten i behåll, en människa som inte stressat sönder sin kärna.

Svart som silver är boken om Bruno K. Öijer, Överlevaren. Andra har dött, nu ser han tillbaka. Flera dikter handlar om Öijers ambivalenta attityd till sin egen uppburenhet. I allra första dikten skriver ett du sitt namn och stryker sedan ut det. Först då, när namnet är utplånat kommer lugnet och lyckan. Dikten är ofta en sådan besvärjelse: Han skriver sig ifrån den offentliga bilden av Bruno K. Den alltför älskade, lagom farliga underhållaren.

Precis som många andra åldrande poeter går han mot en allt större enkelhet - och den passar honom. "Det jag lämnat bakom mej/kom tillbaka" kan det stå. Så enkelt. Det behövs inga demoner för att få det sagt. Men: utan kvinnoklackar, ökenhimlar, gin, guld och lite blod, vore det inte Bruno K. De ymniga, ofta övertydliga liknelserna är hans kännetecken. De har blivit betydligt färre och tur är det, för jag märker att jag får svårare och svårare för de bilderna i hans poesi. En gästbok med tomma sidor som en bild för den människa som inte släpper in någon annan i sitt liv, blir inte verkningsfull. Men annat sitter precis där det ska. Ta bara titeln Svart som silver. En mångtydig bild - något har åldrats, förändrats, fått en alldeles egen färg. Som Bruno K. Öijer själv. Diktsamlingens guldkorn är de med åren allt mindre tvärsäkra dikterna om makten, sanningen, sorgen. Jag blir väldigt nyfiken på den osäkra Bruno K. Öijer. Han som inte vet vad som är svart och vitt. Han är ny. Säker i sin osäkerhet.

***

NORRBOTTENS-KURIREN/Martin Bergqvist:

När jag tänker på Bruno K. Öijers poesi kan jag aldrig riktigt skilja den från hans bilder. Alla som läst honom på allvar har nog ett förhållande till dessa. Till rader av typen "en tatuerad blåklocka på diktatorns kind", "päronklyftor och bränd bakelit i modernas armar", eller: "kalla sädesärlor / sträcker sig efter Afrika / som handen / till en tyst telefon".

Han är en bilddiktare i en tid där just bilden inom poesin ofta är ifrågasatt och ansedd som problematisk. Det ligger ibland något i den kritiken: bilden som bärare av konventioner, en omväg kring vad som kunde sägas rakare och med större kraft. Men bilder kan också vara av radikalt olika slag. De Bruno K. Öijer kommer med i sin nya diktsamling Svart som silver tillhör tyvärr inte några av hans bättre. Jag kan inte undgå att tycka att det är något krampartat över somliga av hans återkommande figurer: det ensamma barnet, järnvägen, samtalen med natten, outsidern/samhällsfienden. Använda gång på gång devalveras deras värde. Jag blir helt enkelt mindre benägen att tro på dem.

Förändring till varje pris är knappast nödvändigt, eller ens önskvärt. Men i Öijers fall har det varit ett signum, att varje verk har orienterat sig i en annan riktning än det föregående. Svart som silver känns snarare som ett appendix till den dikttrilogi han avslutade med Dimman av allt för sju år sedan. Här finns samma elegiska och lite livströtta temperament, parat med en samhällskritik som i och för sig är sympatisk men alltför lätt att stämma in i. Det är svårt att negera ett budskap om att samtidens individkult och kändissnaskande är ovärdigt och vulgärt, vilket talar för att det rör sig om självklarheter.

"när jag vänder mej bort / och ger liv" heter det i en dikt i Medan giftet verkar från 1991. Här saknar jag det, den bortvända ryggen, mot vilken världens alla Alex Schulmans och Charlotte Perrellis stumnar.

Det vore ändå fel att inte framhålla de fina enskildheterna i Svart som silver. De kommer när det poetiska maskineriet inte tycks vara så inriktat på att kommentera saker och inta hållningar, när ett mer klangfullt och drömskt material plockas in. Jag tänker till exempel på den suggestiva kortdikten om farao Ramses mumie som flygs till Paris för en medicinsk undersökning och möts upp av en militär hedersvakt på flygplatsen ("jag såg något hoppfullt i det här"). Eller berättelsen om den vilsegångna älvan som förirrat sig in i grymma människotrakter: "hetsad med gråt i ögonen / försökte hon / skriva sej hem igen i ett rasande tempo / bläckhornet fullt av blåbär låg omkullvält / ord och meningar / svävade och sprack kring hennes händer / som såpbubblor vinden fångat / och satt tänderna i".

Mer av detta hade gjort Svart som silver till en jämnare historia, men man får nog vänja sig vid den något talträngda samhällskommentatorn som också vill göra sig gällande. Det är för övrigt ett drag som funnits med även tidigare.

I en Månadsjournalen-intervju från 1990-talet (upplagd på en ambitiös hemsida tillägnad poeten: Brunok.se) läser jag följande ord av Öijer: "Varje människa är en långt driven hemlighet och ska eftersträva att vara det. Hon ska lägga ut en dimma kring sig själv så att ingen kan fånga henne och låsa in henne i ett fack, där hon bara värderas, stämplas och utnyttjas."

Kunde man peka på ett credo hos honom skulle detta ligga nära till hands - rätten hos var och en att definiera sig själv, motviljan inför den knådande och namngivande omgivningen. Svart som silver avslutas med en långdikt på temat, faktiskt innehållande en försiktig humor som tränger fram mitt i allvaret. En rad röster ger där sin version av det svårfångade diktjaget. Den ena har sett honom kliva ur "en vit Mercedes / med bilnycklarna i handen / solbränd och klädd i något som kunde tolkas / som ett inåtvänt leende". Någon annan har sett honom "under en påskprocession genom en grekisk by / han bar en törnekrona och släpade på / ett tungt träkors". Någon ytterligare spårar honom drickande tequila på en bar i San Francisco.

Ingen av dem ges rätt, förrän en tonårsflicka träder fram och som ett språkrör för diktjaget säger: "jag vet vem ni söker / han var det enda som fångade min blick en dag / när jag såg ut / över det här stela livlösa landskapet / han var den där grenen som fortfarande vajade / där den försvunna fågeln suttit".

Poeten besjunger sig själv.

DAGENS NYHETER/Åsa Beckman:

Ta er en titt på mannen här ovan, ­poeten Bruno K Öijer. I dag kommer hans första diktsamling sedan trilogin - "Medan giftet verkar", "Det förlorade ordet" och "Dimman av allt" - som avslutades 2001 och blev hans stora genombrott hos både läsare och kritiker. "jag väger mindre och mind­re/svävar nästan till över marken/glider undan från tillvaron", skriver han i den nya boken där svävning och sväva är genomgående ord. Den långa, gäng­liga gestalten med det krusiga håret håller på att förflyktigas. Och verkar nöjd med det.

Egentligen är det inget nytt. Genom hela Öijers författarskap har det funnits en avsky mot ett samhälle som är kallt, stelt, rationellt, krasst och kapitalistiskt. Han bekämpar energiskt det som dödar barnet, leken, friheten inom varje människa. I "Svart som silver" skildras till exempel en middagsbjudning där ett barn genomskådande ser exakt vilka vuxna som stelnat och vilka som fortfarande tycker "om saker som växer fritt".

Ibland kan han låta lika förutsägbar i sin samhällskritik som Ulf Lundell, Henning Mankell eller en gammal progglåt. Men ur den livshållningen skriver han gudabenådad poesi.

Så fort poeten Bruno K Öijer känner sig instängd måste han slå sig fri. Flera gånger när jag läser de nya dikterna kommer en Edith Södergran-rad upp: "Var gång en trång känsla kommer över en ska man förvandla den till en vid." Det skulle också kunna vara hans credo. Förmodligen är det därför han har en sådan fäbless för allt som bryter upp tiden. När de döda söker upp honom, när han gör egna turer i minnet och barndomen eller upplever sådant som många skulle definiera som övernaturligt. Alla de där böjningarna in och ut i tiden som gör att han aldrig blir fast just här och nu.

Det draget blir bara tydligare hos Öijer. Och alltmer genomarbetat. Dikterna är nu som långa frihetsslingor, utan uppbromsande skiljetecken. Man halkar in i dem via förstarader utan stor bokstav och sedan löper raderna mjukt ner för sidorna och får läsaren att sjunka, stiga, falla och viktlöst lyfta igen. Det är njutbart. Om vi återvänder till dikten med svävningen som jag citerade inledningsvis ser man hur diktjaget hittat den ideala positionen, med hjälp av den magiska fjädern, som en viktlös mellan liv och död.

jag väger mindre och mindre

svävar nästan till över marken

glider undan från tillvaron

som om jag

brutit en fjäder ur den dödas dräkt

och förstått

hållit den länge i handen

och lärt mej använda den

lärt mej till slut vad allt går ut på

Se hur Öijer inte ens låter slutraden landa bestämt. Vad exakt som allt går ut på får vi ändå inte veta.

Att denne poet med åren blivit så älskad beror på det oförvägna draget i hans poesi. Han är en av våra ytterst få romantiska poeter, utgår från sig själv som orakel och försångare och tycks fullkomligt orädd för känslo­starka och magnifika bilder. Ibland ramlar han i de nya dikterna ned i daterade bilder med schackbräden och iskalla kvinnor, men med tanke på hur oförfärat han satsar i varje rad sker det förvånansvärt sällan.

"Svart som silver" avslutas med en lång, fler­strofig dikt om en tron som byggts åt poeten Öijer. Alla beundrare väntar på att han ska komma och sätta sig där för att ta emot hyllningar. När han inte dyker upp börjar rykten spridas. Någon har sett honom i en vit Mercedes vid en bensinmack, en annan som Kristus i en procession, en tredje tycker bland bergen i Anderna. Bara en klarsynt tonårsflicka säger "ni kan fortsätta att bygga er tron/han kommer aldrig att sitta där/aldrig".

Nej, det kommer han inte. Han kommer att fortsätta att dyka upp med en diktsamling vart femte år, dra fullt hus på sina uppläsningar och bli intervjuad i alla medier. Sedan försvinner han igen. Ju mer älskad han blir, desto mer svävande kommer han att göra sig. Om det innebär att han måste fly ännu längre in i dödsriket kommer det inte att vara något bekymmer för honom. Han är redan på väg.

***

SVENSKA DAGBLADET/Michel Ekman:

Det är svårt att tänka sig att den som skrivit detta genom decennier varit svensk poesis enfant terrible:

en torr

livlös mark

och vad hade du väntat dej

här växer ingenting

bara tistlar sly och ogräs

om jag stannar till

och sätter mina tankar i jord

kommer någon att gå förbi nästa år

och se ut över ett fält

där blåklockor och prästkragar

sjunger för varandra

samma människa

kommer att sitta ute en natt

och rulla en cigarett under stjärnhimlen

lyfta sitt glas

mot den gnistrande minneslunden över alla

som levt på den här jorden

och för en kort stund

inte känna sig mindre ensam och övergiven

men mer betydelsefullt

mer värdefullt ensam och övergiven

Bruno K Öijer är alltså tillbaka, sju år efter sista delen av den magnifika "Trilogin", som lade både läsare och kritiker för sina fötter. Svart som silver heter den nya boken, annorlunda än föregångarna men knappast mindre betydande.

Om Öijers utveckling i och med "Trilogin" kan sägas ha gått från det utspelande och provokativa till det inåtvända och resignerade följer "Svart som silver" upp den genom att ta i bruk ett stillsamt och eftertänksamt poetiskt idiom. Versalernas tid verkar vara förbi i Öijers poesi. De höga symbolerna finns visserligen kvar, men bara antydda, i en dubbelfunktion där de kan läsas i en lågmäld, vardaglig ram lika väl som i en hävdvunnet hög.

Ändå har Öijers poesi, om man läser den på allvar, kvar sin sprängkraft. Den kompromiss­lösa förkastelsen av en värld som uppfattas som sjuk och förvriden finns ännu där; anatemat över ytligheten, tanklösheten och grymheten i det genomkommersialiserade senmoderna samhället kvarstår oförändrat. Tron på poesins väldiga kraft finns också kvar, men Öijer ropar inte längre. Hans förtvivlan har slagit över i lågmäldhet, han talar nu till den enskilde, viskar i örat på den som är beredd att lyssna.

Typsituationen i Öijers nya dikter är den inåtvända monologen. Miljön präglas av avstånd till människorna, vare sig de tilldrar sig i naturen eller i flanörens traditionella miljöer, de mörka och ödsliga stadsgatorna eller en bar i någon av världens storstäder. Diktjaget har blivit äldre, han minns och försöker återuppleva närheten till dem han har känt men förlorat. Älskade kvinnor, modern, vänner, sig själv som liten pojke träffar han.

Men det är korta, melankoliska möten, präglade av den förlust som oåterkalleligen ägt rum. Redan före utgivningen berömd är dikten om hur poeten ringer upp sitt sjuåriga alter ego och på kornet fångar barnets otåliga likgiltighet inför de vuxnas värld och iver att få återgå till sina egna lekar och bestyr. En hjärtskärande konkret bild av omöjligheten att fånga det förflutna.

Den stora frågan är hur Öijer lyckas undvika att bli sentimental och övertydlig trots sina känsloladdade ämnen och sitt numera renskalat enkla, avsiktligt osofistikerade språk. För det blir han aldrig, därmed visande ännu en sida av sitt släktskap med den Gunnar Ekelöf som kunde dikta om vad som helst utan att den underliggande existentiella skärpan trubbades av.

Mitt svar är föga analytiskt: jag skulle säga att det beror på värmen och engagemanget som finns i botten av allt Öijer skriver, och på hans kompromisslösa allvar inför sitt värv.

I sin väletablerade outsiderroll har han alltid varit paradoxal. Hans dikter har uttryckt en total oförståelse och ett ibland djupt förakt för dem som lever ett in­autentiskt liv i enlighet med ett destruktivt samhälles förväntningar – det vill säga de flesta av oss. Samtidigt har personen Öijer aldrig tröttnat på att i intervjuer och manifest vänligt och pedagogiskt förklara för oss alla vad han vill med sin dikt och varför poesin är ett så oerhört viktigt, ja oersättligt medel i kampen för att vinna människorna för ett bättre liv.

Dikterna i "Svart som silver" skapar ett slags syntes mellan de två rollerna, den tålmodige män­ni­skovännen och den alienerade världsföraktaren. Klyftan mellan de spektakel som präglat bilden av Öijer i offentligheten och de dikter han faktiskt skriver har väl aldrig varit större än nu.

Desto mera synd att han inte har kunnat motstå frestelsen att avsluta sin underbara bok med ett långt, narcissistiskt självporträtt, där han än en gång vädrar rykten och klichéer kring sin person och ironiserar över dem. Men å andra sidan, fastän dikten inte är bra så bryter den stämningen i boken, som kanske annars hade blivit alltför enhetlig för sin författares smak.

Men det är inte den dikten man minns. Jag skall avsluta med att citera en kort dikt som exemplifierar både den kombination av ömhet och förströddhet och det nedskruvat exakta bildspråk som är typiskt för denna minnesvärda diktsamling:

jag råkade

snudda vid dej

en sen natt för länge sedan

och vad jag minns

hade du druckit för mycket

och var ledsen över att du glömt bort namnet

på den som sytt den här världen

jag tror inte jag var ute efter

att trösta dej

jag hade annat i tankarna

men jag sa att någonstans måste

nålen ligga kvar

och varje gång vinden skakar tag i marken

kan du se den här nålen kastas upp i luften

och slå ned

som en hisnande kort bländande blixt

flera mil bort härifrån

***

EXPRESSEN/Malte Persson:

Bruno K Öijer är sina dikter. Nu mer än någonsin. Nu bättre än någonsin. Har man en gång hört honom läsa dem, är det svårt att ta del av dem på boksidorna utan att i huvudet höra hans röst. Och lika svårt är det att föreställa sig personen Öijer göra något mer vardagligt än att dikta och läsa dikter.

Det gör det svårt att läsa hans texter med kritisk distans, som blott och bart texter. Ibland stannar jag upp inför någon dikt i den nya samlingen Svart Som Silver och tänker: Är det här inte en aning banalt? Skulle jag acceptera det hos låt oss säga en debutant?

Men skillnaden är att Öijer skapar en ram och en roll som inte är banal, men inom vilken han – ibland – kan tillåta sig att också vara banal. (Ann Jäderlund är en annan bemärkt poet som, från en annan utgångspunkt, gått en liknande väg i sina senaste böcker.)

Våra viktigaste känslor är ju oftast banala, och att med bibehållen heder på omvägar ta sig tillbaka till dem är en av litteraturens svåraste uppgifter. Litteraturen – som är mer än just blott och bart texter.

I Svart Som Silver är legeringen mellan liv och dikt mycket stark. Men det är som om diktaren själv blivit sin mest distanserade betraktare – hans liv är "en borg" som kunde "skymma himlen", men han själv står "på en höjd en halvmil därifrån" och pressar den som ett bär mellan fingrarna.

Avståndet kan också bestå av tid (han ringer upp sig själv som barn, men barnet vill återgå till sina lekar) eller vara avståndet mellan berättelsen och det berättade, mellan verkan och orsak, och mellan bilder som glider ihop och isär:

jag såg allt framför mig

jag såg mitt liv

jag såg ringarna på vattnet svarta som silver

Där dagens svenska litteratur gärna blandar samman privat och offentligt till en outtömlig gegga, färdig att hällas på ständigt nya tetrapak, har Öijer tvärtom endast sparsamt och med bibehållen integritet destillerat sig till litteratur. Men bieffekten av hans hembrända trolldryck är att han i sitt sökande efter det arkaiskt mytiska själv förvandlats till en myt av mer modernt slag – den svenska poesins Bob Dylan, på gott och ont.

Denna myt både utnyttjar han och ifrågasätter. Framför allt sker det i den mäktiga avslutningsdikten "Aldrig", där olika röster kommer till tals och beskriver en Messias-liknande gestalt med ömsom förakt och beundran. I dessa beskrivningar kan man urskilja både fragment av biografi och återkopplingar till motiv ur tidigare böcker.

Men allihop avfärdas till sist: "ni kan fortsätta att bygga er tron / han kommer aldrig att sitta där / aldrig". Och man vill gärna tro att det är så, trots att han, som en gång stencilerade Sång För Anarkismen, nu är något så ovanligt som en säljande poet, och att han, som fördömdes som asocial av den politiska 70-talskritiken, nu är unisont älskad på kultursidorna.

Det är sju år sedan Öijer avslutade sin allt mer asketiska "Trilogi" med Dimman Av Allt. När han nu återkommer finns viljan att skala av sig all oväsentlig samtid fortfarande kvar, liksom de enkla symbolerna: huset, trädet, fjädern, gräset…

Men eftersom schamanen Öijer knappast kan gå längre på enkelhetens väg än han redan gjort, tar han här med gott resultat åter upp vissa drag från sin tidigare, mer urbana diktning.

Egennamn dyker åter upp i dikterna. Här finns namn på platser: Siena, Atlanten, Café Vesuvio i San Francisco… Här finns diskreta kulturella referenser: Keats, Shelley, Mozart, Hank Williams… Till och med en filmreplik: "If they move, kill’em", som får sätta punkt för en hatisk dikt om samtidens "digerdöd av skvaller". Man kan notera att filmen, Sam Peckinpahs våldsamma The wild bunch, handlar om westernmytens undergång i det moderna samhället.

Men det är ändå inte Öijer som revolverman och hämnare som dominerar denna bok. Snarare finns här en lätthet och ett större lugn, en frånvaro av anspänning, som oftare lämnar rum för glimtar av hopp och humor:

när farao Ramses mumie

flögs från Egypten till Paris

för en medicinsk undersökning

som skulle hindra kroppens förfall

mötte en militär hedersvakt upp

ute vid flygplatsen

som vid ett utländskt statsbesök

jag såg något hoppfullt i det här

oklart vad

Silver blir svart om man inte putsar det. Oputsade skulle jag inte säga att Öijers dikter är, trots deras skenbara enkelhet. Snarare än svarta som silver är de, där de stramt avtecknar sig på boksidan, svarta som beskurna grenverk om vintern. De har fällt sina skiljetecken.

Men Öijers bild av livet och världen är svart som silver: ständigt mörknande, men med en glans under ytan, ett löfte om att där finns något viktigare och verkligare, som man når genom drömmen och dikten.

***

HALLANDSPOSTEN/Petter Bengtsson:

När jag började läsa Bruno K Öijer var jag en vilsen och olycklig 17-åring. De kompromisslöst nattsvarta dikterna i"Medan giftet verkar", den första diktsamling jag köpte, talade direkt till min bottenlösa tonårssmärta. Jag läste med febrig fascination, kände mig pånyttfödd av de sprakande metaforfyrverkerierna. Snart skaffade jag även Öijers "Samlade dikter". Det var en grym men lockande nattvärld som fanns i där dikterna. Jag ville dit; man kunde dricka "tung sprit", röka "långa cigarretter" och träffa "svårt blonda" kvinnor i ett neonskimrande New York. Det blev min väg in i poesin.

Och ungefär samma effekt tror jag att Öijers dikter fortfarande har på tusentals unga människor. Det finns en tidlös, dekadent urkraft ide öijerska undergångsvisionerna som det är svårt att inte attraheras av när man är ung. När jag nu läser om Trilogin – som inleddes av "Medan giftet verkar" (1990) och sedan följdes upp av "Det förlorade ordet" (1995) och "Dimman av allt" (2001) – häpnas jag över att samlingarna, särskilt den första, fortfarande har samma starka effekt på mig. Sviten "Skisser till ett av dödens tal" hör till det bästa jag har läst på svenska.

Det är med allt detta i bagaget som jag läser den nya, nionde samlingen "Svart som silver". Den Öijer vi möter här är i allra högsta grad välbekant; outsiderskapet, den skoningslösa civilisationskritiken och det romantiskt drömska bildspråket finns kvar. Men redan i den inledande sviten anar jag att ljusare, mer fridfulla stråk har tillkommit:

högt över mitt huvud vajade grenarna

jag såg dom äldre mörka löven skynda till

och ta hand om dom yngre i blåsten

hålla om dom nyfödda ljusgröna

mata dom med regnstänk

och det prasslade svagt

överallt omkring mej växte ljudet

jag vet inte varför

men för första gången pålänge

kände jag ett visst lugn

den sortens lugn som sprider sej inombords

och tar sej ut

går vid din sida som en vän

Det finns något trösterikt, ömsint i dessa rader. Sådant har funnits i författarskapet även tidigare, men är tydligare nu. Det är som om Öijer nått fram till en stillsamt resignerad självförsoning. Allra tydligast märks det ivackert sorgsna "Hålla honom kvar", en av samlingens och kanske hela författarskapets starkaste dikter. Slutraderna i denna dikt:

jag hade utan att tänka efter

ringt upp min barndom

lyssnat till signalerna som gick fram

och när min mamma svarade

bad jag att få tala med mej själv

efter en lång paus

kom en sjuårig pojke till luren

och hans röst stack i mitt hjärta

jag frågade hur allt var

jag sa att jag ofta tänkte på honom

och saknade honom

men jag måste ha avbrutit honom i leken

han verkade både upptagen och ointresserad

varje försök till samtal

möttes av en otålig tystnad

jag hörde honom stå och stampa mot korkmattan

inget jag sa eller frågade om

inget jag försökte berätta eller förklara

kunde hålla honom kvar

Det är en originell och personlig variation på det förlorade barnet, ett urpoetiskt, romantiskt tema. Öijer är nästan alltid bra när han skriver om barndomsmotiv; det tycks dämpa det slentrianmörker som präglar vissa av hans dikter.

Jag tycker att de svartsynta samtidsbilderna i "Svart som silver" – och för all del även i Trilogin – är väl vaga och ogestaltade. Öijer är skicklig på att mana fram suggestiva undergångsvisioner, men idéinnehållet bakom dem är tunt. Det känns mer som onödig lyrisk rekvisita, stundtals rena anarkokitschen.

Svårt har jag också för de självmytologiserande inslagen. I den avslutande långdikten "Aldrig" skildras en gåtfull, gäckande gestalt (poeten själv), som kanske håller till på Café Vesuvio iSan Fransisco (Öijers poesigrupp på 70-talet hette Vesuvius), eller kastar ut sina pengar till allmänheten (Öijer lär ha delat ut ett Bonnier-stipendium i tunnelbannan), men som slutligen, i en symbolladdad strof tackar nej till att sitta i den tron (litteraturetablissemangets?) som han tilldelats. Det blir löjligt självhögtidligt.

Men självmytologiseringen är kanske också en nödvändig del av den lyriska persona som Öijer verkar behöva för att få tillgång till sitt kraftfulla och alldeles unika lyriska universum. Med "Svart som silver" visar han att han, med alla sina fel och brister, är den svenska samtidspoesins kanske allra egensinnigaste och starkaste röst.