"FÖDD ATT VAKA VID PLANETENS DÖDSBÄDD"

Intervju i  Svenska Dagbladet den 24 september 1995. Artikelförfattare: MarieLouise Samuelsson.

Människan är ju inte född ur en dataskärm. Vi är barn av supernovaexplosioner, grundämnen från stjärnorna återfinns i människan. Det där är inget som helst flum, det är bara sanningen om vårt kosmiska ursprung. Tappar vi perspektivet på att vi rör oss med en enorm hastighet i rymden är det illa.

Bruno K. Öijer som kommer med en ny diktsamling, Det Förlorade Ordet, i oktober, är en av Sveriges mest kända poeter. Den som sett, hört och läst honom minns honom alltid. Det gäller också de som annars inte bryr sig särskilt mycket om dikter.

Hans böcker säljer bra, vilket är ovanligt för poesi och Bruno K. Öijer är också en ovanlig person. Om det finns kultfigurer inom poesin är han en sån. En anarkist, det vet vi, det finns i den mytologi han och andra skapat, en ingens tjänare, en oberoende.

- Jag söker ingen yttre bekräftelse på mig själv, säger han själv.

Men det är om dikter vi ska tala, inget annat. Det här är en person vars skepsis mot vad massmedia kan hitta på är stor.

Han har förberett sig för intervjun, omsorgsfull när det gäller vad som är viktigt:

- Då kör vi. Har du bandspelare?

- Ja. Kan du se om lampan lyser, att bandet rullar?

- Det är två lampor som lyser. Det ser ju jävligt tryggt ut. En som säger att det är OK, en annan att det inte är OK, säger han och skrattar. Hostar. Han är genomförkyld och petar i sig Alvedon. Tittar i sina papper.

- Då kör vi.

Bruno K. Öijer är oefterhärmlig, men hans sätt att tala och läsa ekar ändå från poesiscenerna, kull efter kull av unga poeter försöker i alla fall, han har bildat skola.

Bruno K. Öijers poesi är ett populärt val för uppsatser och specialarbeten, tonåringar listar ut hans hemliga sommaradress och står plötsligt i trädgården med blommor.

- Jag tror att många unga upplever en enorm törst efter att få sin existens beskriven och förklarad. Och jag har gjort vad jag har kunnat. Jag använder ett enkelt språk. Jag skriver så att både 13-åringar och 87-åringar kan förstå, med avsikt att tränga in under huden på läsaren. Jag har tagit bort alla komman och punkter, för att odla en renhet i texten, jag vill ha det naket och avskalat, in på benen.

Det Förlorade Ordet blir andra delen i en trilogi, den första delen med titeln Medan Giftet Verkar, kom för fem år sen.

- Trilogin är ett destillat av mina tidigare böcker, ett destillat av mina livserfarenheter. Det Förlorade Ordet är en sorgesymfoni över människosläktets historia, över kärleksrelationerna mellan man och kvinna, men framför allt är temat det misshandlade barnet, det vill säga arketypen att vara helt ensam i världen.

Han beskriver trilogin som en bård, som en sorgemässa över vår tid, en sorts minnestavlor och ett avsked.

- Ett huvudtema är att vi håller på att förlora den här planeten. Planeten har valt att lämna oss, vi lever i ett avsked. Och på ett annat plan, det finns inga vita fläckar på kartan längre. Människan får inte längre utlopp för sin idealism, sin strävan och sin äventyrslusta. Hon går i cirklar och vittrar sönder. Mänskligheten har nått en gräns. På många sätt är det kört, säger han konstaterande och det är svårt att säga emot honom.

- Den här våldtäkten på naturen och jorden har en direkt spegling i alla sönderbrutna förhållanden som vi upplever, alla uppblossande barndomstrauman, allt våld och all förvirring. Man förstör jorden omkring sig, samtidigt förstör man sin inre jord.

- Man projicerar det man råkat ur för i barndomen på sin partner och åstadkommer en rovdrift av varandras känsloliv, människor hamnar i sjuka symbiotiska förhållanden, i ett allas krig mot alla. Rädslan för att bli övergiven paras med rädslan för närhet och värker fram ett tveeggat svärd.

Kärleken blir en täckmantel för den dunkla, primitiva driften att riva ner och förstöra det man tycker bäst om, det som är vackrast, man skjuter rådjuret.

Böckerna blir till en underjordsvandring. Bruno K. Öijer diktar i en orfisk tradition: han talar om att stiga ner i underjorden, att "gräva i sin egen minnsjord", som i dikten om den åldrade mannen som gräver efter fågelskelett och hittar sitt vattenfärgsglas.

- Alla har haft ett vattenfärgsglas, alla har när de var små begravt en död fågel.

Skillnaden mellan honom och de flesta är att han inte glömmer Barnets perspektiv. Bruno K. Öijers poesi har alltid agerat som Barnets advokat och livvakt, med från Barnet bevarad och tillvaratagen kompromisslöshet och omnipotens.

Den här gången, i de nya dikterna, finns mera av värme, sorg och tålamod. Något har vunnits på vägen till Det Förlorade Ordet, om det vore en kvinnlig poet skulle jag, lite försiktigt, undra om hon fött barn.

- Vad jag gör är att jag tar mer hand om mitt eget inre barn. Barnet är mer beskrivet här, det stiger fram mer än i tidigare böcker. Saker som finns antydda i Medan Giftet Verkar blommar ut…

- Att skriva är en möjlighet att inte svika sitt eget inre barn och att vara benhårt trogen mot mitt inre barn, det är grunden för mitt konstnärskap. Det övergivna inre barnet finns inom varje människa som ett sår. Att formulera sitt sår, sitt utanförskap, det har jag hållit på med sen jag debuterade.

Hans poesi bygger också mycket på hans egna autentiska drömmar, det är ofta sådana dikter som får läsare att ringa och skriva och på allvar anklaga honom för att ha stulit och använt deras drömmar.

- Och det är ju inte bara från Beckomberga sådana brev kommer.

Under arbetet med Det Förlorade Ordet drömde han om hur skog och sjöar, floder och berg kom till honom i människoliknande gestalter.

- Vad naturen sa till mig i drömmen var att det är försent, att de schamanistiska orden berövats sin läkande kraft. Planeten är förlorad och det enda som då återstår är att försonas i avskedet, möjliggöra sorg och fira ett sorts bröllop med vår egen undergång. Allt ljus måste bli till ben i dödsriket för att kunna återfödas.

Han framhåller poetens uppdrag som vägvisare och när jag senare lyssnar på bandet hörs inte om han, genom snuvan, säger "missionär" eller "visionär". Men bägge epiteten är naturligtvis relevanta för ett poet, med ett närmast medfött uppdrag, att vaka vid planetens dödsbädd.

Han övertygar om att han har något att säga, en sensibel, vibrerande mottagare som fångat upp may-day-signaler andra ignorerar. Han återkastar dem transformerade till poesi, för att nå "in i hjärtat" på människor i en värld där man, enligt Bruno K. Öijer, använder sedlar som sårkompresser. Han talar om titeln, Det Förlorade Ordet, och menar att den kommer att vilseleda somliga att associera till att han skulle mist ordet.

- Det finns naturligtvis flera dimensioner i titeln. Jag skall beröra en tolkning. I dom keltiska Arthurlegenderna är det ibland inte kalken, bägaren eller ymnighetshornet som är symbol för the holy grail, men istället just Boken eller det förlorade ordet. Om min titel ger associationer bakåt till det hedniska graal-sökandet som går som en underström i västerlandets litteratur, konst och filosofi, så inte mig emot.

- Det Förlorade Ordet innefattar ett hopp om att återfinna en hemlig formel. Ett livselixir som skall få det öde landet att blomstra igen. Det handlar om ordet som ljusbringar och bot mot yttre och inre missväxt, förklarar han, och anknyter till T.S. Eliots dikt The Wasteland, det öde landet.

Bönen shantih-shantih-shantih som T.S. Eliot avslutar sin Det öde landet med använde Bruno K. Öijer redan i sin debut Sång För Anarkismen 1973, bönen är ungefär samma sak som "den frid som övergår allt förstånd".

- Det Förlorade Ordet står för att återfinna en helig kontur i tillvaron. Det öde landet innebär för mig i dag att det pågår en mental kris i samhället, vi lever i en förnedringskultur i en djup rädsla för verklighet, själ och allvar. Det har sin grund i en störd självkänsla, säger Bruno K. Öijer som vill att poesin skall vara en kraft i självkänslans tjänst.

- Också för att möjliggöra sorgen. Sorgen i mina dikter är ingen depressiv sorg utan en positiv, läkande kraft. Böckerna skall fungera som en spegel, där läsaren skall möta sitt eget ansikte, sitt eget mörker, sina egna sår. Det är fråga om en rannsakning, man skall inte kunna komma undan mötet med sig själv. Och ur det mötet kommer ett smärtsamt fyrverkeri av liv, en regnbåge av trädkronor ur den oerhörda avgrund vi bär inom oss.

Oavsett om han upplevt närheten till undergången pekar han alltså på möjligheten att återskapa "något gudalikt och värdefullt" hos människan, återupprätta hedersord och mod, skapa en helig kontur i tillvaron.

- Det gäller att följa sin egen stjärna, lite på sig själv, att odla det inre äventyret. Gå in i sin egen jord och hoppas att den inte är förstörd.

Bruno K. Öijer sitter med guideboken, en vägvisare till underjord och äventyr, i sin hand. Efter fyra års arbete, varav ett halvårs intensiv finslipning kan han konstatera att det inte är ett enda ord han vill ta bort och inget han saknar.